Våra föreställningar

bild-2Du

En liten teater med små förutsättningar kan förstås aldrig ge sig i kast med uppsättningar som de etablerade scenerna kan ta sig an. Å andra sidan har vi naturligtvis aldrig de krav på oss av perfektionism som gäller för de stora arrangemangen. Det är förbluffande hur mycket pengar som bara kan läggas ner på kostymering och de materiella förutsättningar som en pjäs av mått kräver. Då skall vi inte tala om utgifterna som operascenerna har. Här handlar det om summor i den storleksordning som bara tillskott från statskassan kan klara av att bära. Vår ekonomi kräver att vi minimerar rekvisitan så mycket som möjligt och att vi dess­utom återanvänder så mycket som möjligt. I detta fallet har vi en del goda förutsätt­ningar som andra saknar. Vi har nämligen goda förvaringsutrymmen och det gör ingenting om vi behöver stuva undan utrustning ens för ett par år. Vindarna här i huset kan härbärgera mycket mer än vad vi än så länge har haft behov av. Som med så mycket annat så handlar det också om att göra så mycket som möjligt själva. Som vi inledningsvis berättar om så har våra manliga anhöriga till stor del bidragit med att göra gamla Folkets Hus till en teaterlokal. Menbild-5 deras bidrag stannar inte där. Till alla föreställningar krävs ett sceneri som för varje pjäs är originellt. Skulle vi slaviskt följa det upplägg som våra större kollegor använt när de satt upp dessa pjäser, så skulle de blivit mycket dyrare än vad vi i vanliga fal lyckas med. Vi är inte främmande för att delvis skriva om pjäser om det visar sig att kringarrangemangen annars skulle bli för påkostade. Det är inte ovanligt att man kan ersätta de faktiska föremålen med målningar på papper eller skapa något i kartong.

bild-4Det är inte alltid som vi spelar upp våra föreställningar på Folkets Hus. I vår ambition att nå ut till nya grupper har vi framgångsrikt erbjudit oss att framföra mindre delar av huvud­num­ret i andra sammanhang än en teaterscen. Så har vi under senare år fått allt fler förfråg­ning­ar från olika arbetsplatser i kommunen som velat bättra på en fest för de anställda. Kan vara i samband med jubileum, julbord eller något annat som skall firas. Det är mer än en gång vi sedan upptäckt att personal från berörda arbetsplatser senare dyker upp på någon av våra ordinarie föreställningar. Dessa utflykter har dessutom det goda med sig att vi får ett rätt väsentligt bidrag till vår kassa. Är det måttliga avstånd till spelplatsen så har vi få egna utgifter och hela gaget kan gå till föreningen. Är det dessutom företag som känner oss sedan tidigare så verkar det finnas ett visst mått av sponsortankar bakom beställningen av våra tjänster. Det är bara att tacka och ta emot och hoppas att vi förtjänat förtroendet.

En särskild form av arrangemang utanför Folkets Hus är det som gäller traktens skolor. Med åren har vi blivit ett etablerat inslag i undervisningen. I första hand har vi bidragit med delar av vår egen repertoar, men vi har också under åren vid flera tillfällen fått förfrågningar om vi kan spela upp något särskilt som just då sammanfaller med det skolan själv vill rikta upp­märk­s­amheten på. Skall det inte bli för mycket arbete för oss så gäller det här att impro­vise­ra – en förmåga som är viktig i en stor del av skådespelararbetet. Vi är väl alla olika, men det verkar ändå som om många av oss har lättare att framträda med ett givet manus, än att på egen hand prestera något. Det beror kanske på att man i det senare fallet känner ett större eget ansvar och tycker att det tynger mer än friheten att gestalta ett ämne utifrån egna vär­deringar. Våra skolframträdanden av improviserande karaktär att trots allt inneburit att våra medlemmar idag har en större frimodighet i sitt agerande. Förhoppningsvis något som spiller bild-3över även på de elever som följer vår föreställning. Våga vi under några minuter släppa grep­pet inför publik, så kanske de själva senare på skolgården vågar göra något liknande i det lilla.

Avståndet från teater till andra former av kulturyttringar är ofta inte så stort. I första hand tän­ker vi på musiken. Vi strävar inte efter att bli en musikförening men vi ser ändå flera an­knytningspunkter. Ett direkt sådant är att teatern ofta har ett eget behov av hjälp av instru­ment, sånger och dans. Inte minst har detta blivit ett viktigt inslag i våra nyårsrevyer. Annars har vi fått det intrycket att vilja att bilda band och slå sig fram i Idol och annat, är en drivkraft som på ett helt annat sätt än teatern förmår ungdomar att ta ett eget ansvar för att komma vidare. Vi vet inte vad den skillnad beror på, men det ligger nära till hands att kommersiella intressen spelar en större roll inom musiken, där kommande inkomster (vid sidan om kändis­skapet) utgör en tillräcklig lockelse på ungdomar för att satsa hårt.

Under senaste året har vi också prövat att bjuda in såväl etablerade författare som personer som hitintills endast skrivit för sitt eget höga nöjes skull. Det har varit väldigt uppskattat från såväl skribent som publik att på detta sätt mötas med våra lokaler som gemensam plats. Kanske skulle vi framöver även våga oss på att ge utrymme för det fria berättandet. På en ort som våran där alla känner alla, finns det en mängd historier som väntar på att komma ut. Att få skratta ihop åt kända originals bravader kan vara lika mycket värt som en parodi skriven av Molière.

Under förra året cirkulerade det mesta kring två olika pjäser. Dels den egna uppsättningen ”Sko­gen är värd mer än lite sprit” och dels ”Zpanska flugan”. För den som inte sett pjäserna varken hos oss eller i något annat sammanhang skall vi här berätta lite om dem.

bild-6”Sko­gen är värd mer än lite sprit” ligger oss särskilt varmt om hjärtat eftersom det är en pjäs som helt vuxit fram ur våra egna ansträngningar. Runt om i landet har det sedan 60-talet med jämna mellanrum framförts bygdespel med anknytning till någon historisk händelse. I vårt fall är det allom bekant att stora skogsegendomar bytte ägare under 1800-talet på mycket osunt sätt. Vid denna tid hade ännu inte träråvaran fått sin rätta uppskattning och dess värde sattes i huvudsak till vad den kunde bidra med till uppvärmning. På den interna­tionella marknaden hade dock en vändning kommit och efterfrågan på den svenska skogen exploderade. De fanns de som var mindre nogräknade med hur de tog vara på denna nya marknad och ordet ”baggböleri” blev allom bekant. Det stod för att mindre skogsägare lu­rades av sin skog för en struntsumma, där kontrakten ofta skrevs under sedan sprit kon­sumerats i stora mängder. I våra trakter var det många som här förlorade möjligheten till ett bättre liv än det fruktlösa strävandet som då tillhörde vardagen. Vår pjäs vill lyfta fram dessa öden. Att döma av publikens reaktioner så lyckades vi inte bara att förmedla en historia utan också återge respekt till de många som bara tidigare ansetts som lättlurade och dumma. Kanske har också en vrede fått plats riktad mot dem som med sådan utstuderad taktik bedrog människor som hade bild-7deras förtroende. Det gör i det sammanhanget inte saken mindre upprörande att stora delar av de rikedomar som den gången skapades, än idag utgör en viktig del i våra skogsbolags tillgångar.

Den andra pjäsen är en klassiker som spelats sedan början av förra seklet. Det är en komedi från början till slut, som går att passa in i många olika sammanhang och nödvändigtvis inte behöver spelas i 100 år gamla kostymer. Pjäsen handlar om en grosshandlare i senap som har svårt att hålla sig inom äktenskapets tillåtna gränser. Han har också en kärlekskrank dot­ter och en hustru som tillhör samhället moraliska försvarare. Förvecklingarna är otaliga när dessa tre intressen korsar och vi tror att vår publik ofta hade ont i magen när de drog sig hemåt. En smärta som i så fall kom av att man skrattat för mycket.