Hollands Gouds teaterförenings historia

bild-13

Man kan tro att en teaterförening alltid själv har haft uppsättningar för scen. Så var det inte alls med för förening. Tvärtom tog det ganska lång tid innan vi var framme vid detta avgö­rande steg. Kanske var det inte ens målsättningen från början. Kanske hade vår grundare Stefan van Breiten den idén i bakhuvudet men det var i alla fall inget han förde vidare till oss andra.

Stefan kom till Sverige i slutet på 90-talet och tillhörde en ovanlig invandrarkategori. Han ha­de såväl familj som stadigt jobb i sitt hemland och till det yttre fanns det inget som kunde få någon att tro att han närde helt andra planer än att fortsätta i uppdragna fotspår. Han och familjen hade dock under en semester i Sverige fattat tycke för vårt land.  Så här efteråt kan man kanske förstå att våra ibland ödsliga vidder gjorde intryck. Holland är bland de mest tät­befolkade länderna i världen och den som längtar efter skogspromenader, insjöar, bäckar och ett rikt djurliv göre sig inte besvär. Desto större utrymme finns det för sociala aktivite­ter. Stefan och hans fru kunde efter denna semester inte frigöra sig från känslan att få allt det som de saknade i sitt hemland. Oron förstärktes när de tog del av de låga priser som går­dar på Sveriges landsbygd betingade. Han hade inga svårigheter att räkna hem hur en ny till­varo skulle kunna gestalta sig även rent ekonomiskt. Så blev det att Stefan och hans familj år 1997 flyttade hit till Granarp, köpte gård som Stefan skötte och snart hade frun Dafne arbete in­om hem­tjänsten.

bild-14Där hade kanske historien för vår del ha slutat, om det inte var för det att Stefan och Dafne inte var lika förtjusta i den svenska mentaliteten att hålla sig på sin kant. Efter ett år av rätt så isolerad tillvaro bestämde sig Stefan för att göra ett utåtriktat initiativ. Han plockade fram sitt stora intresse för teater och annonserade om en resa till Stockholm för att se en före­ställ­ning vid Stadsteatern med Sven Wolter och en uppsättning av Berthold Brecht. Det var ju ett djärvt tilltag men det gick hem. Det behövdes visserligen tillslut bara en minibuss för 8 personer, men i och med det var isen bruten. Just för att det var en så lite församling kom man under två dagar varandra väldigt nära och Stefan fick de relationer han behövde för fram­tiden. Hans nästa steg blev att anordna en bokcirkel kring teaterns framtida förutsätt­ningar. Några av bussresenärerna tyckte det var en bra idé och föreslog att man Stefan skulle söka bidrag från kommunen. Sagt och gjort. Här krävdes det dock en ansvarig och helst ett föreningsnamn. Det var så Hollands Gaud kom till. Stefan visste att det betydde Hollands Guld och för honom syfta det på namnet på en vacker gul tulpan. På den vägen är det. Nam­net har blivit kvar och har för många blivit ett begrepp, även om många fler undrar vad det egentligen kommer ifrån.

Bokcirkeln pågick under ett vinterhalvår och de flesta tyckte att det var slut att helt överge idé bara för att våren hade gjort entré. Det blev fler teaterresor och fler deltagare. Under sommaren funderades de mycket på hur man skulle kunna gå vidare. Någon gång vid den här tiden började tanken bita sig fast om att göra något på egen hand som innebar fram­trädande för publik. Det krävdes dock ytterligare en pusselbit och det var någon med egen erfarenhet av verklig teater. Den pusselbiten visade sig Anna Johansson utgöra. Anna hade under 70-talet på yrkesmässig grund spelat med i ett par olika fria teatergrupper, men i takt med att intresset både från skådespelare och publik efter ett antal år ebbat ut, så utbildade sig Anna till lärare och kom så småningom tillbaka till sina hemtrakter här i Granarp. Efter hennes anslutning till gruppen var bollen i rullning.

Annas inspirerande berättelser om tider som varit fann trogna lyssnare. När tiden var mogen la hon fram sina tankar om att man skulle ha en ny studiecirkel, men denna gång utan syfte att lära sig mer om andras verk. Nu skulle man istället pröva att själva framföra enkla delar av pjäser man uppskattade. I detta skede handlade det inte om annan publik än den som cir­kelns deltagare själva utgjorde. Hennes nytänkande skulle falla väldigt väl ut. Tillräckligt många av deltagarna visade sig ha talang för att det hela skulle kännas meningsfullt och ut­vecklande. Alla farhågor om motsatsen kom snart på skam. Inget tramsande utan snarare ett mått av för stort allvar. Teatern upplevdes i detta skede som något man minsann inte kunde ta sig an med ett lekfullt sinne. Det var en inställning som ännu så länge fick vänta.

Som sagt var Stefans fru Dafne lärare och som sådan omgav hon ständigt av ungdomar. När det kom dessa till del att hon ledde en cirkel för blivande skådespelare dröjde det inte länge innan hon utsattes för påtryckningar från några glada flickor om att även låta dem var med. Så var det inte tänkt från början men det var svårt för Anna att hitta några motargument. Visst var det ett stort glapp emellan dessa unga människor och den mer mogna ålderssam­mansättningen hos de övriga. Sanningen är dock den att utan de förra hade man nog aldrig kommit vidare till nästa steg: Att visa upp sina nya förmågor för publik.

Den första pjäsen som sattes upp klarades av på bara 30 minuter. Det var ungefär den tiden man i ett första skede vågade ta sig an med sin orutinerade skådespelarskara. Det var ändå tillräckligt lång tid för att alla som ville skulle hinna vara med på scen och säga något. Pjä­sen hette ”Är det lättare att vara barn än förälder” och spelades först gången upp på Gran­arps­skolan. Trots att den visades på kvällstid var aulan full till sista plats. Tillräckligt många var direkt berörda för att ge en grundplåt bland anhöriga och klasskamrater. Sedan ville många andra kolla vad som höll på. Det blev succé och mersmak. Fler flickor (men ingen pojke) ville vara med och även bland föräldrar och lärare hade intresset stegrats.

Om vi flyttar oss framåt i tiden ytterligare ett par år så har verksamheten fått fastare former. Föreningen har ett 25-tal aktiva medlemmar och enklare framträdande har blivit rutin. Ännu har man ingen egen lokal men det har gått lätt att disponera klassrum, fritidsgård eller aula när behov har funnits. Problemen är snarare tiden där emellan och hur man skall förvara all den kringutrustning som teaterverksamheten är beroende av.

2002 lägger Granarps motorrenovering ner sin verksamhet och lokalen övertas inte av någon annan. Lokalerna anses omoderna och underlaget för den typen av företag finns uppenbar­ligen inte längre. Efter en del förhandlande tillåts teaterföreningen att disponera lokalerna utan annan hyra än att man tills vidare håller lokalerna i stånd och förhindrar ytterligare för­fall. Inte ens hela värmeräkningen behöver betalas emedan det ses som en underhållsfaktor att vattenledningar och annat inte utsätts för frost. Under de kommande sju åren kommer industrifastigheten att leva upp på ett sätt som den inte varit med om i mannaminne. Även om teaterverksamheten utgör den helt dominerande verksamheten så finns det utrymme för så mycket mer. Det blir både en form av ungdomsgård och ett tillhåll för fler föreningar. Förr hade man kallat det för ett allaktivitetshus.

Det var rät givet att den här tidens uppsättningar till stor del präglades av de ungdomar som strömmat till. Pjäsen ”Epa-traktorn och hembränt” av Lennart Wennerberg sattes upp 2005 och utgjorde lite kulmen på den här epoken i föreningens historia. Efter det variet en större vuxenprägel på pjäsvalen.

”Epa-traktorn” handlade om att vara ung på landsbygden och tog sin utgångspunkt i de för­domar som finns i storstadsmiljöer i allmänhet (och i Stockholm i synnerhet) om hur det är att vara ung och leva på en mindre ort. Det vore att ta i och säga att det fanns en grund­stämning av raseri i replikerna, men det var helt klart så att många kände för att knäppa besserwissrarna i stan på näsan. Pjäsen plockar fram de många kaviteter som livet närmare na­turen har att ge. Här belystes också de goda sidor som finns med ett samhälle där ano­nymiteten är liten och samvaron starkare. I allt för många andra skildringar framstår annars dessa egenskaper som något begränsande och inskränkt. Värmen som utstrålade från när och fjärran var inte att ta fel på. Istället för att låta olyckan med bilen bli den drabbades eget problem blev detta början på det motsatta. När många slöt upp för att möjliggöra det ur­sprung­liga projektet att bygga en egen bil, då gick det fort och nådde kvaliteter det annars inte skulle klarat av.

2006 togs det senaste stora klivet i föreningens utveckling. Det var då gamla Folkets Hus blev det nya teaterhuset. Det kan inte nog överskattas när det gäller betydelse. Om en verksam­het av den här typen överhuvudtaget kan bli tagen på allvar så har den därefter blivit det. Bara neonskylten i sig står markerar det etablerade och seriösa. Föreningen kommer aldrig att ha en stående ensemble men veckovisa föreställningar. Det blir troligtvis aldrig någonsin en landsbygdsteaters uppgift, men att vara ett alternativ i det nära som ändå klarar 50 % av den uppgiften är inte dåligt det.

Den tydliga vuxensatsningen tog sin början med uppsättningen av 70-talsklassikern ”Jösses flickor”. Naturligtvis var valet av denna pjäs präglade av såväl den kvinnliga dominansen och Annas rötter i de fria teatergrupperna. Det kom att bli en succé och pjäsen kom att spelas fler gången än något annat som tidigare framförts. Här kom också musiken in för första gången och gav ett nytt arbetsfält för intresserade. Det räcker ju inte att det finns folk som kan spela teater, då krävs det också musikanter som sångare. Så här efteråt kan vi bara konstatera att det nära samarbete so idag finns med olika musikgrupper fick sin början med denna pjäs. Då har de långt ifrån alltid varit så att sång och musik har haft en plats i de enskilda pjäserna, men vår scen har i andra fristående sammanhang givit plats för lokala band och enskilda.